Min vän har länge sagt till mig att han tror på Bahá’u’lláh som denna tidsålders Guds Manifestation, men att han ännu inte fått sitt hjärta helt övertygat av Hans Uppenbarelse. Detta är en vanlig företeelse, särskilt för en person som tidigare gett ett stort utrymme för sitt vetenskapliga tänkande, men kanske inte lika mycket till sin andlighet. Min spontana tanke, efter att ha hört honom, var att ändra min inställning och istället ha aktiviteter som är särskilt attraktivt för det mänskliga hjärtat. Att anordna regelbundna andaktsmöten kände jag var rätt steg att ta, särskilt då jag själv endast haft goda erfarenheter av denna kärnaktivitet. Kort därefter föreslog jag för honom att vi skulle anordna ett andaktsmöte tillsammans. Min vän, som redan läser från skrifterna morgon och kväll, tackade gladeligen ja. Jag inbjöd bahá’íer som bodde i hans närmiljö, i syfte att underlätta och bidra till regelbundenheten av aktiviteterna i framtiden.
Vi hade ett fint andaktsmöte tillsammans och min vän föreslog att vi skulle hålla dem mer regelbundna i framtiden, särskilt då han skulle flytta närmare min ort. Kort därefter, ringde jag en av samfundsmedlemmarna och frågade henne om hon vill, tillsammans med min vän och jag, hålla regelbundna andaktsmöten. Eftersom jag hade bundit upp mig med andra åtaganden, men samtidigt kände jag att det var viktigt att bevara kontinuiteten i våra aktiviteter, kändes detta som ett bra stöd. Hon svarade ja, och vi kom överens om att hålla regelbundna andaktsmöten en gång varannan vecka, med var och en av oss som värdar, inklusive min vän.
